Fredag

 

Ändå måste jag fara

 
 
 
 
Till Kristina J
 

Vinden bjuder mig att lämna er.

Mindre ivrig än vinden är jag, ändå måste jag fara. 

Medan jorden sover, färdas vi.
Vi är frön av en klängande växt, och det är först i vår mognad och i vårt hjärtas fullhet,

som vi överlämnas åt vinden och sprids.
Korta var mina dagar bland er, än kortare de ord jag talat.

Orfaleses folk, jag går bort med vinden men ej ned i tomheten.
Om denna dag inte är uppfyllelsen av era behov och min kärlek, så låt den dock vara ett löfte till en
ny dag.

Diset, som skingras i gryningen och som endast lämnar dagg efter sig på fälten,nska stiga uppåt och samlas till ett moln och sedan falla ned i regn. Icke olik diset har jag varit.


I nattens stillhet har jag vandrat på era gator, och min ande har inträtt i era hus, och era hjärtans slag
var i mitt hjärta och er andedräkt rörde vid mitt ansikte, och jag kände er alla.


Ja, jag kände er lycka och er smärta, och i sömnen var era drömmar mina drömmar.
Ofta var jag bland er såsom en sjö bland bergen.

Jag speglade höjderna hos er och de rundade slutt­ningarna och även de förbipasserande flockar, som var era tankar och önskningar.
Till min tystnad kom era barns skratt i bäckar och era ungdomars längtan i floder.
Och då de nådde mitt djup, slutade inte bäckarna och floderna att sjunga.
Men det, som var ljuvare än skratt och större än längtan, kom till mig.
Det var det gränslösa inom er.

Ni har hört, att ni som kedjan är lika svaga som er svagaste länk.
Detta är endast halva sanningen. Ni är också lika starka som er starkaste länk.

Ja, ni är som ett hav.
Och fastän hårt grundsatta fartyg inväntar tidvattnet vid era stränder, kan ni, liksom havet, inte påskynda tidvattnets gång.
Ja, även likt årstiderna är ni,
Och fastän ni under vintern förnekar er vår, ler våren, som vilar inom er, ändå sömndrucket utan att ta anstöt.

Jag talar endast till er i ord om det som ni själva vet i era tankar

Och det är med denna tro och kunskap som jag säger: Ni är inte instängda i era kroppar eller begränsade till hus och fält.
Det som är ert sanna väsen ovan bergen och strövar omkring med vinden.

Och som en begynnelse vill jag att ni ska minnas mig.


Gibran Khali Gibran

 

 
 
 

Oh långt borta

 
 
Oh långt borta där simmar i ljusa himlen
över en trädtopp ett moln